Elvis the King of Dogue de Bordeaux, fransk mastif

Fakta & historia om Molosser
För många moderna doggraser hävdas ett ursprung från antikens molosserhund aven kallas alanom alunt, mâtin och mastion. Namnet kommer trodligen av molsserna, ett folk som ca 500 år f.Kr levde i Espirus i nordvästra Grekland och m öjligen kan ha utvandrat från Mesopotamien. Den stora molsserhunden var utbredd i norra och östra medelhavsländerna under antiken.
Den använder som boskapshund och stridshund, och denna hundtyp är omnämnd i många av dagens rashistoriker.

I grekiska texter från ca 1100 f.Kr nämns t.ex. molosserhundar med askgrå färg. Assyriska reliefer från ca 700 f.Kr visar molosserhunar av en typ som i stort är indentisk med några av de moderna mastiffraserna. De moderna mastiffraser för vilka hävdas ett urspring från molsserhundarna är bl.a. neapolitansk mastiff (oftast med askgrå färg), mastiff, spansk mastiff, grand daois och Dogue De Bordeaux. Senare tiders utveckling fick fram mindrre doggar, från vilka man kan tänka sig att bulldoggarna har uppkommit och till viss del kan även blodhundens föregångare ha en del mastiff-dogginblandning.

Romarna anväder sig av molsserhundar, bl.a som stridshundar och boskapsddrivare, och alleftersom robarna bredde ut sig spreds även de stora hundarna, vilka kom att blanda sig med lokala hundtyper, varefter nya varianter formades. Till de moderna hundraserna med ursprung från romarnas boskapshundar hör bl.a. rottweiler, boxer m.fl.

Boxer
Bullmastiff
Cane corso
Dogo argentino
Dogue de bordeaux (Bordeauxdogg)
Engelsk bulldogg
Fila brasileiro
Grand danois
Mastiff
Mastin español (Spansk mastiff)
Mastino napoletano (Neapolitansk mastiff)
Perro dogo marllorquin
Rottweiler
Shar pei
Tosa (Tosa inu)

--------------------------------------------------------------------------------
Historik

Dogue de Bordeaux (DdB) är utan tvekan en av de äldsta hundraserna i världen.
Den är känd för att besitta en enorm mental stabilitet.
Det finns många teorier angående molossens ursprung.

Precis som de andra molosserna, ser den Franska doggen ut att härstamma från den Tibetanska mastiffen som kom till Grekland år 480 fr.k. År 50 fr.k. tog Julius Ceasar den till sig och döpte rasen till "Canis Pugnatis"(det.latinska namnet för kamphund), för att kombatera mot björnar, tjurar eller andra sorters hundar. De användes även för att vakta arméförläggningar, dess soldater och vapen när de drog ut i fält, den har vaktat sin familj och gården, men den har också använts i jakt på stort villebråd.

Enligt den franske veterinären Pierre Megnins teori (angiven i sitt verk "Hundar & raser") påstår han att om Mastiffen ser ut att härstamma från de Grekiska molosserna som importerades till Storbritannien borde då Bordeaux doggen härstamma direkt från den medeltida s.k. "Alanhunden".
Alanbefolkningen som kom från orienten bosatte sig nämligen i Aquitanetrakterna i Frankrike, närmare bestämt Bordeaux där våra doggar idag har namnet efter. Den ursprungliga Alan doggen kallades "Alan Veaultre".

Inte förrän 1863 då den första utställningen i Paris ägde rum, gjordes rasen officiellt godkänd under det idag aktuella ras namnet "Dogue de Bordeaux".
På den tiden fanns dock inte rasgrupper, de dömdes av Mr. Pierre Pichot som gav den vinnande tiken vid namn Magenta, enorma eloger och en kontant summa av 150 Frc. som första pris.

1883 hör man mycket om en hane vid namn Bataille, son till "Mira" som var mycket välrenommerad vid den tiden. Bataille som hade en otrolig storlek (67cm hög) vinner utställningen i Paris, och hans praktfulla utseende gjorde att några uppfödare blev rädda att deras avkommor skulle bli alldeles för små i jämförelse med Bataille, och bestämde sig för att para sina tikar med Engelska Mastiffer. Detta gav upphov till en ny karaktär i utseendet, nämligen svart och rödmaskad.
Detta bäddade även för polemik (meningsskiljaktighet), de engelska och holländska domarna hade inte en blekaste aning om hur en Bordeauxdogg skulle se ut, och diskvalificerade de rödmaskade doggarna för att göra tvärtom året därpå.

1889 förvärrades polemiken, denna gång var det inte enbart masken det som åtskiljde opinionerna, utseendet var värst. Uppfödarna hade avlat fram tre olika doggtyper, Bordeaux, Toulouse och Parislooken, med totalt olika karaktärer angående huvud, mankhöjd och vikt. Kontroverserna blev så starka att mellan 1883-1910 fick rasen knappast någon tillväxt.

År 1910 bestämde sig J. Kunstler, professor i anatomi och embriogeni i Bordeauxuniversitetet att tillsammans med veterinären Pierre Megnin och dennes son Paul Megnin att framställa en rasstandard för Bordeauxdoggen. Den nya rasstandarden skulle förena alla tre DdB-typerna. Samma år bildades även en egen rasklubb där Prof. Kunstler invaldes till ordförande, klubben bestod dock endast i tre år och 1913 bildades två nya rasklubbar, en i Bordeaux och den andra i Paris och här stod Kunstler i mot Megnin angående bettet, medan den sistnämnde tillhörde Parisklubbens åsikt med att ha godkänt med ett saxbett i rasstandarden.
Kunstler däremot var för underbett på det sättet som Bordeaux alltid hade haft ( minst 1cm-max 2cm).

Året därpå kommer rasstandarden till skott men arbetet avstannar då det första världskriget bryter ut (1914).

1926 tar båda klubbarna fram rasstandarden på nytt och bestämmer sig för att godkänna Röd som Svartmaskade som likvärdiga samt även två andra doggkategorier nämligen Doguini, dvs. en smalare Ddbx-typ med längre nosparti avlångt huvud och med en ngt, mindre kroppsmassa, och Dogue de Bordeaux, en kraftfull muskulös och kortnosad hund med ett stort huvud samt med en kraftigare kropp än en Doguini.
Båda typerna skulle ha minst 1 cm underbett, dock angavs inte en övre gräns på underbettet. Vikten skulle på en Doguinis 40-50kg för hanar och 40-45kg för tikarna. Dogue de Bordeauxen skulle hålla minst 50 kilos vikt på hanarna respektive minst 45kg på tikarna.

Efter andra världskriget slut stod det klart att Dogue de Bordeauxen nära var utdöd som ras. Utan personer som Prof. Raymond Triquet i dag kallad "Dogue de Bordeauxn's fader" hade rasen inte kommit så långt. Mr Raymond Triquet har ihärdigt arbetat och studerat rasen under hela sitt liv. Han har författat ett flertal hund böcker där bl.a. La Saga Du Dogue De Bordeaux i två verk, och är ordförande i FCI Standar Kommitté.
År 1971 fastställdes en ny standard och 1995 fastställdes sista standarden i Israel vilken är den officiella idag.

Ochino De Rouge Sang,N´Hems Du Domaine de Sources, Orouch De De Fenelon, Ull De ´la Bersee du Loup, Basco De ´L Etang de Mirloup,
Tina Du Domaine de Sources och till sist Sirius Du Domaine de Sources…

--------------------------------------------------------------------------------
Användnings område
Sällskap/vakt
DdB har i många århundrade, används som stridshundar i hets mot tjurar, björnar och i kamp. Den har också används till att vakta vapen, soldater, gårdar och kött åt slaktarna. Samt används i jakt på stort villebråd, något den gjorde med stort mod och smidighet.
För att få fram underbettet, blandade man in Engelsk Bulldog i rasen och på så sätt att de kunde få ett fastare grepp om sina jaktbyten, därmed blev rasen prognat (framskjutande underkäke).
Beskrivning av nuläget
Som vi tidigare har beskrivit har rasens användnings område varit många, men sedan 90-talets början, har rasen i hemlandet och i resten av världen endast avlats fram som sällskap och familjehundar.
Trots sin korta nos, har DdB visat sig ha ett utomordentligt spår och sök sinne, och har ett stort jaktintresse, den vittrar först högt för att sedan sätta nosen i marken och följa spåret. P.g.a. av sin korta nos, lämpar sig rasen ej för jakt i dag.

--------------------------------------------------------------------------------
Mentala och fysiska egenskaper
DdB är en mentalt stabil, kärleksfull och medgörlig ras. Den har massor av charm och en utpräglad personlighet som är svår att hitta i andra raser. Den vaktar sitt hem och sin familj, men utan obefogad aggressivitet Den har en koloss storlek med ett massivt huvud som bara det medför respekt. DdB markerar med skall och sitt allmänna uppförande om det kommer någon. Man måste ha klart för sig att sinnelaget är ganska så egensinnigt. Den har en klart egen vilja för vad som är nödvändigt, när detta eventuellt bör utföras, hur och i vilken takt, dock detta är mer präglad hos hanhundar. Den är känslig, och har en sen mognad så väl fysiskt som mentalt. Den är en fantastisk familjehund som fungerar socialt utmärkt inom sin familj, utanför, samt med andra djur. DdB kan i visa situationer vara lite reserverad mot främlingar.
DdB är en atletisk koloss

Huvudet skall vara stort, kantigt, brett, ganska kort och trapetsformat sett både framifrån och ovanifran. Linjerna i skalle och nosparti skall vara konvergerande (framat).

Skallparti: Hos hanhunden skall omkretsen på skallen vid dess bredaste del vara nästan densamma som mankhöjden. Hos tiken får omkretsen vara något mindre. Huvudets volym och form är en följd av de välutvecklade tinningarna, det utfyllda partiet under ögonen, okbågarna och bredden på underkäken. Den övre delen av skallpartiet skall vara lätt välvd. Pannfåran skall vara djup. Dess ljup minskar mot bakre delen av skallen. Pannan dominerar ansiktet, medn skall likväl ha mer bredd än höjd. Huvudet skall ha regelbundna rynkor på båda sidorna om pannfåran. Dessa djupa ”bekymmersrynkor” är mycket rörliga beroende pa om hunden är uppmärksam eller ej.

Stop: Stopet skall vara mycket kraftigt markerat och bilda en närmast rät vinkel (95-100 grader) mot nospartiet.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara bred med mycket öppna näsborrar. Den skall vara välpigmenterad i harmoni med masken. Uppnäsa är tillåtet, men utan överdrifter sa att den blir riktad mot ansiktet.

Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt, brett, tjockt men inte plufsigt under ögonen. Det skall vara ganska kort. I profil skall den övre linjen vara mycket lätt konkav med lätt markerade rynkor. Bredden skall avta något ovanför nostippen. Ovanifran sett skall nospartiet vara kvadratisk. Nospartiets linjer skall bilda en mycket trubbig vinkel uppat mot skallens övre del. När huvudet halls horisontellt skall den yttersta delen av det tvärt slutande, vid basen tjocka och breda nospartiet befinna sig framför en vertikal linje, som tangerar nostryffelns främre del. Nospartiets omkrets skall vara ungefär ”/# av huvudets. Längden skall vara mellan 1 och 1/3 av huvudets totala längd, räknat fran nostryffeln till nackknölen. Dessa gränser (högst 1/3 och minst 1 av huvudets totala längd) är tillatna men ej önskvärda. Den ideala längden skall ligga mellan dessa gränsvärden.

Käkar/Tänder: Käkarna skall vara mycket kraftiga och breda. Rasen skall ha underbett (underbettet är ett raskarakteristikum). De undreincisiverna skall ligga framför och utan kontakt med de övre. Underkäken skall vara uppsvängd. Hakan skall vara väl markerad och får aldrig överdrivet skjuta framför överläppen eller döljas av denna. Tänderna skall vara starka, särskilt hörntänderna. De undre hörntänderna skall vara något utatriktade och lätt böjda. Incisiverna skall vara placerade på linje, särskilt i underkäken där de skall bilda en tydlig rät linje.

Läppar: Överläppen skall vara tjock, mattligt nedhangande och ”dragen bakåt”. Sedd från sidan skall den bilda en avrundad kurva. Den skall täcka underkäkens sidor. Framtill skall överläppen ligga an mot underläppen och sedan falla ned pa vardera sidan och där bilda formen av ett upp- och nervänt V.

Kinder: Kinderna skall vara framträdande genom den mycket kraftigt utvecklade muskulaturen.

Ögon: Ögonen skall vara ovala och placerade brett isär. Avstandet mellan de inre ögonvrarna skall vara ungefär 2 ganger ögonöppningens längd. Blicken skall vara frimodig. Bindhinnorna far ej vara synliga. Färgen skall vara hasselnötsbrun till mörkbrun på hundar med svart mask. Ljusare färg accepteras, men är ej önskvärd pa hundar med röd mask eller ingen mask alls.

Öron: Öronen skall vara relativt små och till färgen något mörkare än pälsfärgen. Vid ansättningen skall den övre linjen vara nagot lyft. Öronen skall falla nedåt men inte hänga löst. Den främre kanten skall ligga an mot kinden när hunden är uppmärksam. Nedtill skall öronen vara lätt avrundade. De skall inte nå längre fram än till ögonen. Öronen skall vara ganska högt ansatta i linje med skalltaket, där de bidrar till att accentuera storleken pa huvudet.

HALS: Halsen skall vara mycket stark, muskulös och nästan cylindrisk. Huden skall vara riklig, lös och smidig. Halsens omkrets skall vara nästan densamma som huvudets. Mellan huvudet och halsen skall det finnas en tvärgaende föga markerad, lätt välvd fåra. Halsens profil skall vara lätt konvex. Den väl framträdande hakpasen skall börja vid strupen och bilda ej alltför lösa veck mot förbröstet. Halsen skall vara mycket bred vid basen och vara väl ansatt i skulderpartiet.

Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara kraftig, lång, djup, bred och nå nedanför armbagarna. Bringan skall vara bred och kraftig och underlinjen konvex mellan armbagarna. Revbenen skall vara långa och väl välvda men inte tunnformade. Bröstomfanget bör överstiga mankhöjden med 0,25-0,35 m.

Underlinje: Underlinjen skall bilda en jämn kurva från den djupa bröstkorgen till den tämligen uppdragna och fasta buklinjen. Den får aldrig vara varken hängande eller vinthundslik.

Svans: Svansen skall vara mycket tjock vid roten. Svansspetsen skall gärna nå till hasleden, men inte längre. Svansen skall bäras lågt och får varken ha knyck eller krok. Den skall vara smidig. Svansen skall bäras hängande i vila men höjs i rörelse till 90-100 grader fran hängande. Den far aldrig bäras böjd in över ryggen eller rullad.

Skulderblad: Skulderbladen skall vara kraftiga med tydligt framträdande muskulatur. De skall vara snedställda och ha en vinkel pa ungefär 45 grader mot hosisontallinjen. Vinkeln mellan skuldra och överarm skall vara något mer än 90 grader.

Armbagar: Armbagarna skall vara bakatriktade. De skall varken ligga för tätt an mot kroppen eller vara för utuatvridna.

Underarm: Underarmarna skall, sedda framifran, vara raka eller något utatvridna pa ett sadant sätt att de söker sig mot mittlinjen framför allt hos hundar med mycket omfångsrik bröstkorg. Sedda fran sidan skall underarmarna vara lodrätt ställda.

Handlov: Handlovarna skall vara kraftiga. Sedda i profil skall de vara lätt vinklade. Sedda framifran kan de ibland vara nagot utatriktade för att kompensera de lätt inatvridna underarmarna.

Tassar: Framtassarna skall vara starka med slutna tår och böjda och starka klor. Trampdynorna skall vara välutvecklade och smidiga. Hunden skall, trots sin vikt, gå ordentligt på tårna.

BAKSTÄLL: Bakstället skall vara kraftfullt med stark benstomme och goda vinklar. Sett bakifran skall bakstället med de helt parallella och lodrätt ställda benen ge intryck av kraftfullhet, fastän bakstället är något mindre brett än framstället.

Lår: Låren skall vara mycket välutvecklade och tjockka med väl synlig muskulatur.

Knäled: Knälederna skall sta parallella med kroppens mittlinje eller vara lätt utatriktade.

Has: Haslederna skall vara lagt ansatta och seniga. Hasvinkeln skall vara mattligt öppen.

Tassar: Baktassarna skall vara något längre än framtassarna. Tårna skall vara slutna.

För att vara en moloss skall rasens rörelser vara ganska smidiga. Stegen skall vara långa, mjuka och marknära. Bakbenen skall ha bra påskjut och frambenen bra räckvidd, särskilt i trav som är den rörelse som föredras. Vid ökad trav har huvudet en tendens att sänkas och överlinjen att slutta framåt, samtidigt som frambenen tenderar att närma sig mittlinjen när de förs langt framåt. Kort galopp med lodrät förflyttning är ganska viktig. Rasen skall vara kapabel till stor hastighet i marknära språng över korta distanser.

Färg: Enfärgat i alla nyanser av rödgult-fran mahogny till isabella (gulvit). Bra pigmentering bör eftersträvas. Smärre vita fläckar är tillatna pa bröst och tassar.

SVART MASK. Masken är ofta föga utbredd och far inte gå upp över skallpartiet. Den får förekomma tillsammans med lätta mörka skuggningar pa skallen, öronen, halsen och ryggen. Nostryffeln skall da vara svart

UTAN MASK. Pälsfärgen är rödgul. Huden förefaller röd. Nostryffeln är här rödaktig eller rosa.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhallande till graden av avvikelse.

Överdrifter som menligt kan påverka hunden fysiskt skall varken premieras i utställningsringen eller aveln.